Josefin Knaves blogg

En morgon när man varit panikkissnödig utan att kunna göra nåt åt det och kämpat med att såväl tvätta händerna som fixa med linser och tandborstning med vatten från min bakbunke som enda källa är det okej att unna sig en superdyrgod lyxfralla från bageriet. Om man frågar mig, alltså.

Jag kommer hem efter en väldigt trevlig kväll (filmen var bra + jag är så, så mätt på grund av supergod mat) och möts av två problem.

1. Det första jag ser när jag kommer innanför porten är en lapp som meddelar att de ska stänga av vattnet i mitt hus på grund av nåt de ska laga. MELLAN KLOCKAN 07.30 och 18.00 imorgon!! Jaha okej, men då undviker jag att gå på toaletten, göra kaffe, tvätta händer, sätta i linser, duscha, koka gröt, dricka vatten – och ja, gå på toaletten tåls att nämna igen – under hela den här tiden. Nejmen, det kommer säkert gå jättebra. Jag har nämligen en sån där on-/off-knapp på min kropp det är bara för mig att stänga av systemet och lägga mig raklång på soffan när det är dags. Jättesmidigt faktiskt. *

2. Jag försöker acceptera det faktum att jag ska leva vattenlöst och gör en kopp te (av vatten som jag helt plötsligt uppskattar väldigt mycket). Jag häller upp i koppen, öppnar kylskåpet, sträcker mig efter mjölkpaketet – som är oroande lätt. Ånej. Det är bara en miniskvätt mjölk kvar och jag vill ju inte bara ha mjölk till mitt kvällste utan även till morgonkaffet plus frukostgröten. Visst, jag kan springa till 7/11 och köpa ett paket men…. jag tror inte att det är en hemlighet för nån av oss här att jag är en rätt bekväm person. Det kommer inte hända.

Jaja, värre saker har hänt och jag kommer ju överleva på nåt himla vänster. Skål med kvällste med yggemyggepyttelite mjölk och godnatt!

*Vill bara förtydliga att jag inte är dum i huvudet – jag vet att jag kan tappa upp vatten på flaskor och så. Men fortfarande. Dusch? Toalett? Tvätta händerna? Så störigt.

Jag känner mig helt snurrig av allt häng i Word idag. Verkligen HELT vimmelkantig som om ögonen går i kors och så är jag lite härligt småsvettig på det. Mys. Som tur är har jag rätt bra planer ikväll som förhoppningsvis kommer bota det – bio och middag med min farmor och syster. Vi ska se Gatsby-filmen som jag faktiskt velat se rätt länge nu, så det måste bli bra. Och visst har den fått väldigt bra kritik?

Men först funderar jag på om jag inte ska gå in i ett av konferensrummen här på jobbet och vila lite. Jag inser att det låter helt sjukt, men jag är sååå trött. Det värsta är att jag inte vet om jag kan slappna av eftersom jag redan nu ser framför mig hur nån kommer in när jag ligger där i nån konstig slapp-position med dregel i mungipan. Hmm. Kanske ska skita i det. En lätt vimmelkantig look har väl aldrig skadat nån?

Jag i detta nu.

God morgon! Har har ni bilderna jag givetvis skulle ha bloggat igår när jag hade bloggtorka – två smygtittar från gårdagens plåtning. Idag ska jag sitta på lugna (?) redaktionen och skriva rent intervjuerna jag gjorde där igår så bra det bara går, och sen ska jag försöka ordna upp det sista inför semestern. Mitt mål är ju att inte behöva kolla mejlen under min två veckors-ledighet, och vet ni? Jag tror att jag kanske kommer lyckas! Men för säkerhets skull – håll gärna era tummar.

Nu ska jag kanske eventuellt unna mig en lyxcappuchino, trots två dagar innan lön-pengakris……

Jag har lite panik för att jag inte vet vad jag ska blogga om, det har liksom inte hänt så mycket alls sen sist. Men istället för att må dåligt över att jag inte bloggar slänger jag upp ett brutalt vardagsskildrande inlägg. Med en bild på en ugnspannkaka. För det är nämligen det jag har presterat sen sist – en skåprensarpannkaka. Tips till mig själv i framtiden: nej, är vetemjölet slut är det ingen idé att räkna med att grahamsmjöl ska funka minst lika bra. Smeten delar sig i ugnen och det slutar med att du har en tudelad pannkaka som består av hälften hård grahamsmjölskaka och hälften äggpannkaka.

Så, Intresseklubben, ni kan härmed se kvällens möte som avslutat. Nu ska jag se hur det går för den där Jack Bauer i 24. Vi hörs imorgon bitti!

Det är så mycket som är oklart med den här dagen. För det första hade jag ju tänkt blogga jättemycket och asbra för att ta igen för den dåliga blogghelgen. Mm. Det gick inte så bra. För det andra kom jag hem NU efter plåtningen som jag varit på HELA DAGEN. Jag hann inte ens äta lunch? Eller jo, okej, jag panikköpte en yoghurt och en banan men det är inte riktig lunch i mina mått mätt. För att stilla den dödshunger som byggdes upp inom mig mellan frukost och klockan 16.00 sprang jag in på Subway där jag uppenbarligen glömde att jag försöker vara mestadels vegetarian och köpte en kycklingmacka. Haha, ursäkta, men vad har hänt med min hjärna?

Så ja, ni hör ju, det har varit rätt intensivt idag. Trots att jag är helt slut är jag också väldigt glad och lättad att vi kunde plåta och göra intervjuer idag. Det är nämligen ett reportage jag brinner väldigt mycket för och jag tror inte att jag hade kunnat slappna av på semestern om det här inte hade blivit gjort innan. Ni kommer förstå sen när tidningen kommer ut och jag kan berätta mer!

Nu ska jag äta upp den sista stumpen på min macka och lägga mig raklång på soffan ett tag. Puh.

Hej finingar! Som ni ser sitter jag på jobbet igen och allt är som vanligt. Låt mig ta igen tre punkter sen sist:

1) Förlåt för dåligt bloggande i helgen, jag skyller allt på Jack Bauer och teveserien 24 som jag precis har upptäckt. Jag ser så många avsnitt på raken att jag blir helt snurrig av all spänning. Jag känner att jag liksom lever i serien nu och är hela tiden på helspänn ifall att nån skjut- eller bombperson skulle dyka upp. Man vet aldrig!!!

2) Nu är det bara fyra dagar kvar till min semester. AAaHH!H! Jag känner en skräckblandad förtjusning inför den här veckan. Det är rätt mycket jag måste hinna med om jag vill slippa kolla mejlen och rodda under min ledighet, men samtidigt så känns det som att lite slit nu kommer vara så värt det om jag lyckas.

3) IDAG HAR JAG PLÅTNING och därför är jag förbannat stressad. Jag tycker alltid att det är lite nervkittlande med plåtningar, tänk om folk inte dyker upp? Tänk om de har missförstått syftet och vad vi ska prata om? Tänk om de visar sig vara… divor? Idag ska jag till exempel träffa den där ”Hanna Persson”, hon är en av personerna jag ska intervjua. Har hört att hon ska vara riktigt jäkla dryg..? Komma in, ställa till scen efter scen och tvinga såväl journalister som fotoassistenter att kalla henne ”master”…? Vägra fotograferas utan spira, tron och mantel? Sjukt. Hoppas hon beter sig.